Kunskap om vår hjärna hjälper oss till bättre beslut. Trygghet//Rädsla

Vet du att amygdala detekterar ett ansiktsuttryck på mellan 10 och 30 millisekunder? Ett sätt att använda denna kunskap om du t ex är lite sen till ett möte, är att du samlar ihop dig själv innan du öppnar dörren till mötet. Om du tar ett djupt andetag och verkligen medvetet gör dig närvarande innan du öppnar dörren, då utstrålar du lugn vilket gör att de andras amygdala inte får anledning att varna dem för fara. Vilket annars deras amygdala upplever din stress som. Då har du mycket större chans att få det som du vill sedan under mötet. Du har undvikit att omedvetet skapa rädsla.

Man vet nu att intuition är något som är verkligt och kan mätas. Kroppen ”känner av” olika faror långt innan vi är medvetna om dem. Kroppen skickar ut hormoner och annat som startar processer i vår kropp som är till för vår nytta, för överlevnad. Man brukar skilja på emotioner och känslor. Emotioner är omedvetna känslor och de är kroppens automatiska svar på en bestämd situation.

När vi blir rädda kopplas vår logiska del av hjärnan bort och vi blir inställda på överlevnad. Reptilhjärnan tar över och bort kopplas prefrontal cortex PFC där arbetsminnet sitter, där du tar beslut, skapar visioner mm. Detta gör att du fattar bäst beslut när du är trygg, när inte amygdala varnar.

Vad lär vi oss av detta? När vi på riktigt vill ha bra resultat bör vi skapa trygghet i organisationen, så att alla medarbetare kan använda allt sitt fokus på uppgiften. En trygg person använder sin fulla kapacitet och tar kloka sammanvägda beslut.

Har ni arbetsglädje, på riktigt, hos er?

Det är min övertygelse att en chefs och ledares absolut viktigaste uppgifter, är att skapa förutsättningar för arbetsglädje och sätta tydliga mål. När arbetsglädje finns, på riktigt, då bidrar alla medarbetare med så oändligt mycket mer av sin potential. Då utvecklas  företaget även när de anställda inte är på jobbet.

Kommer dina medarbetare med egna förslag på hur de skulle vilja utveckla företaget? Händer det att de på fikat säger: när jag borstade tänderna igår kväll kom jag på en sak jag skulle vilja ändra, är det OK att vi provar att göra så här…? Om det händer har ni kanske ett utvecklande klimat hos er. Grattis! Ta vara på det.

Om inte. Vad kan du  göra för att börja skapa den stämningen? Säg nu inte ”om bara den och den ändrar på sig så kommer det att bli roligt på riktigt”. Vad behöver du göra/säga för att det som du vill ska hända börjar hända?

Vem har ansvar för arbetsglädje?

Chefen och ledaren skapar förutsättningar för att arbetsglädje ska kunna infinna sig. Själva arbetsglädjen måste dock varje medarbetare själv bidra med. Vill du ha roligt på jobbet måste du bidra. Ingen annan kan ge dig arbetsglädje. Det är en kombination av att ta eget ansvar, göra medvetna val och att våga lyssna utan att ha svar. Med andra ord lite mod.

Vad kan du göra för att börja förändra på din arbetsplats och låta arbetsglädje infinna sig på riktigt, där ute i den yttre verkligheten, inte bara i dina tankar?

En ledtråd! Nästa gång du tänker ”jag borde….”. (Borde är en signal att det finns utrymme för handling och inte bara tanke.) Prova att stanna upp några sekunder och tänk ut en liten sak som du kan börja göra, ett första steg. Vilken ledtråd får du av ”jag borde”?

Fokusera på rätt saker

Som vi vet med vår medvetna hjärna kan vi bara ändra på oss själva och ingen annan. Men det är skillnad på den inre verkligheten där våra tankar och idéer föds och den yttre verkligheten, den som vi ser omkring oss och delar med varandra, där handling sker. Vi kan jobba mycket med våra tankar och idéer. De kan t o m göra oss sömnlösa, så mycket arbetar vi med frågan, eller gör vi det? Arbetar vi med frågan? Eller snurrar vi bara runt i tankar och nya tankar och nya idéer?

Stanna upp och fundera en kort stund: Vad är ett första steg jag kan göra redan idag för att gå mot det mål jag vill? Göra betyder handling i verkligheten. Vad ska jag göra? Nu! Ett pyttelitet steg är allt som behövs för att vara på väg åt rätt håll.

Vår hjärna är en både klok och lurig en. Om flera på fikarasten gnäller över saker som de tycker är jobbiga börjar allas hjärnor leta efter jobbiga saker. Hjärnan tar det som en uppmaning att hitta fel. En enkel övning är att bara prata om roliga saker på fikat. Vad som helst och alla ska ha trevligt. Att medvetet leda uppmärksamheten på positiva saker och medvetet lägga negativa saker åt sidan för en stund.

Om du absolut tror att det negativa behöver en lösning får du ta det senare. Min egen erfarenhet är att det är mycket få saker som verkligen behöver ”lösas” genom att prata om problemen. Det som är riktigt viktigt att prata om är hur vi vill att det ska vara. Det är oftast nöten att knäcka, hur vi vill ha det på jobbet. Av det följer: hur kan jag själv bidra till det resultatet?

Arbeta mot mål

Vad har var och en för förväntningar? Vad är var och en villig att bidra med? Vad är målet på riktigt med att vara på jobbet? Vad ska vi uppnå? Hur vet vi att vi har uppnått det? Hur vet vi när vi går hem att vi har gjort ett bra jobb under dagen? När alla på riktigt vet varför de är där och vad som ska uppnås, då kan också var och en bidra fullt ut. Då kan alla ta eget ansvar, göra medvetna val, våga lyssna på andra utan att ha svar, välja glädje och känna tacksamhet för det som är bra. Eller som jag brukar säga: Då kan alla använda sitt eget sunda förnuft och få jobbet gjort på bästa sätt!

Välkommen till ett kostnadsfritt frukostsamtal 18 mars. “Hur du snabbt skapar hållbara samarbeten”

Denna frukost vänder sig till dig som vill öka dina medarbetares engagemang och ansvarstagande och därmed företagets lönsamhet. Vi berättar om DuoCoaching®, ett sätt att snabbt utveckla hållbara samarbeten. Metoden har visat sig vara mycket enkelt och kostnadseffektivt.

Metoden är framtagen för att snabbt bidra till ett företags framgångar och konkurrensfördelar. Medarbetarna utvecklas både i teamet och som professionella individer. Metoden används med stor framgång.

Under frukosten delar vi med oss av våra erfarenheter samt informerar och svarar på frågor om hur du kan åstadkomma det bästa samarbetet på din arbetsplats.

• Vad som skapar och utvecklar fungerande samarbeten
• Vad som splittrar och underminerar samarbete och kommunikation
• Metoden DouCoaching – Hur går det till?
• Dina specifika frågeställningar och funderingar.

Anmäl dig till frukostsamtalet. Skicka en e-post till  Monika.

Vi som bjuder in, Astrid Gauffin och Monika Keiller Sjövall, är två av sveriges utbildade DuoCoacher.

• 18 mars 2014
• Plats: Summit, Solna Gate, Hemvärnsgatan 9, Solna.
• Tid: 08.00 – 09.30

Ta del av inbjudan nedan.

Utbrända och varningssignaler. Vad krävs för att vi ska lyssna på signalerna?

När jag pratar med människor som varit utbrända eller varit nära väggen och frågar dem om de haft några varningssignaler så svarar alla, utan undantag, att de fått varningar av sin egen kropp under ansenligt lång tid, ofta flera år. Vad gör att så många inte tar till sig den informationen? Har vi lärt oss att prioritera det som vi lärt oss med huvudet mer än det vi redan förstår i vår kropp?

Lyssna på dig själv en stund. Är det jobbigt? Är det jobbigt att sitta still en stund och bara vara? Då är det nog dags att börja lyssna på riktigt. När sömnen inte längre fungerar, när kroppen har ont på olika ställen, när du inte orkar lyssna på dig själv, då är det hög tid att dra i bromsen. Vet du inte hur det ska gå till? Prata med en kompis eller sök upp en certifierad coach. Det kan verka oöverstigligt att få ordning på livet när det snurrar för fort, men det är faktiskt inte så svårt att komma ur det och hitta en ny väg med lite hjälp. Det är så mycket att vinna på att hinna bromsa själv mot att kroppen drar ur kontakten.

Jag tror att vi behöver uppgradera vikten av vårt sunda förnuft. Vi har allt inom oss men har valt att lyssna mer på utifrån kommande order än på dem som kommer inifrån. Vi behöver öva upp det sunda förnuftet! Öva på att lyssna, öva på att ta ett pyttelitet steg i rätt riktning. Då har du startat förändringen.

Kunskap om amygdala har förenklat mitt liv

Tycker du någon gång att du har aptjatter inne i huvudet? Att det mal på som en gammal vevgrammofon inne i dig. ”Varför ska jag ge mig in i det där projektet det kommer aldrig att gå” eller när du tänker för dig själv ”Jag kommer aldrig att klara att hålla det här föredraget” ”varför ska jag alltid tacka ja” ”kan jag inte någon gång lära mig att säga nej”, ”jag har ju ändå inget viktigt att säga” ”vad säger att jag kommer att klara det nu” Så där kan det gå på rätt länge och ofta inne i oss människor. Känner du igen dig?

Det finns en logisk förklaring. Vi har en liten mandelformad sak i vår hjärna som heter amygdala. Den är en viktig del av vårt försvar, till för vår överlevnad. Den är på som en sorts radar dygnet runt. Har du någon gång vaknat mitt i natten av ett ljud? Eller hoppat undan när du såg en orm. Det var din amygdala som gjorde sitt jobb. Amygdala ska snabbt avgöra om du ska fly, spela död, eller ta strid. När jag lärde mig om amygdala blev jag jätteglad. Det förklarade för mig varför det är så mycket lättare för oss människor att se fel, än att se det som är bra. Vi har helt enkelt ingen lika effektiv ”medarbetare” i vår kropp för positiva saker. Amygdala letar konstant efter hot. Det som blir problem i vår moderna tid är att allt som är okänt, som vi inte gjort förut, är ett hot för amygdala.

Med kunskap om amygdala kan vi öva oss på att tacka för varningen, men ändå våga gå vidare med det som känns läskigt. Feel the fear and do it anyway! Det är ett sätt att växa!

Vill du bilda fler hjärnceller?

Tänk vad mycket vi egentligen redan vet, som hjärnforskningen idag kan bekräfta!

Hjärnforskningen de senast 10 åren har lärt oss mer om hjärnan än i hela världshistorien tidigare. Idag bekräftar den moderna hjärnforskningen mycket av det som vi redan ”vet”.

Nu VET vi att vi dödar hjärnceller när vi stressar. Vi VET också att vi kan bilda nya hjärnceller, men för det krävs fysisk aktivitet. Men handen på hjärtat, visst visste vi det redan innan? Att det inte är bra för oss att stressa?  Vi känner det i hela kroppen på olika vis och vi inser att vi är stressade. Men vi känner också hur gott det gör oss att ta en promenad och njuta av att andas djupa andetag, lyssna på ljuden av fåglar, vatten och vad det kan vara på vår väg. Ändå känns det lätt som om vi smiter, att vi latar oss, om vi tar en promenad mitt på dagen. Med forskningens hjälp VET vi nu att det är smart att ta en promenad, om än så kort under lunchpausen. Vi vet att det är bra att låta vissa delar av hjärnan vila då och då. Och att äta vid skrivbordet har vi väl egentligen alltid vetat att det inte är det bästa sättet att bli effektiv.

Vi har ca 100 miljarder hjärnceller som vi kopplar ihop på olika sätt hela tiden. Det blir en ansenlig kunskapsbank av det. Tänk om vi alla använde den enorma kunskap som vi har och inte bara lyssnar på det som vi lärt oss medvetet. Ibland händer det att vi lär oss fel. Som t ex att det skulle vara att smita att ta en promenad på lunchen. Nej fram för flera promenader och bilda några fler hjärnceller! Vi får lyssna mer på vårt sunda förnuft, där finns det visdom.

Vi föds alla begåvade. Men vad händer sedan?

Hur hittar vi vår egen begåvning och hur hjälper vi våra barn och andra runt omkring oss att utveckla sina?

Som jag ser det har vi i västvärlden fastnat i att begåvning sitter i huvudet. Det är ju sant på sitt sätt, vi behöver vår hjärna och utan den, ingen begåvning. Men många människor har ju sin begåvning i händerna eller i sin empatiska förmåga eller i sin förmåga att konstruera saker eller tänka ut saker, att vara modigare än andra osv osv

Jag tänker ofta på en kille som gick i grundskolan under 1970-talet och hade ettor o tvåor i betyg hela sin skoltid. Han betraktades som korkad men när han slutade nian gick han hem och byggde en bil. Korkad var han alltså inte, troligen jättebegåvad men inte på det sätt som mäts i skolan. Jag undrar hur hans liv har påverkats av att människor i skolan inte såg hans begåvning. Hur blev hans självkänsla? Jag hoppas så det fanns någon som såg hans verkliga potential och trodde på honom så han kunde utveckla sina egna färdigheter och bygga sin självkänsla.

Jag har legat på sjukhus en tid under hösten och då verkligen kunnat bedriva studier i verkligheten som har bekräftat dessa mina tankar om lika begåvning men på olika områden. Vissa människor är födda med en begåvning att ta hand om andra. Med stor respekt, med fantastisk yrkeskunskap, med målmedvetenhet, med sköna händer, rätt röstanvändning i rätt situation mm mm. De bara vet hur de ska göra. Andra tar hand om, men med ”bara” faktakunskaper. Undrar vad deras begåvning är och var de skulle vara lyckligast?

Vår känsla för vad som är roligt guidar oss på vägen till rätt utbildning som ger rätt faktakunskaper som tillsammans med egen inneboende begåvning gör oss till nytta precis där vi ska vara. Vi har ca 100 miljarder hjärnceller, många av dem styr bara våra sinnen. Klokt om vi använder dem också.

Allt i livet handlar om mål, uppföljning och glädje. Jag tror verkligen att det är så. Följ glädjen, den är vår guide till vad som finns inom oss. Men koppla det gärna till mål så det inte bara blir dagdrömmar. Som en av dessa underbara inom vården som ville kunna försörja sig själv och uppfostra sina barn till kloka glada medmänniskor. Hon skaffade sin utbildning och sökte jobb där hon ville vara. Hon är verkligen på rätt plats, hoppas hennes arbetsgivare förstår att uppskatta det och ser juvelen i medarbetaren.